Volvo 242 GT historia

 

Volvo 242 GT förhandsvisades i slutet av 1977 kort efter att konkurrenten Saab 99 Turbo kommit ut på marknaden under hösten 1977, men bilen började inte säljas officiellt förrän under våren 1978. Var det ett desperat motdrag eller en riktigt logisk uppföljning av tidigare Sport modeller från Volvo som PV 544 Sport och Amazon 123 GT? Både och är nog det svar som ligger närmast sanningen. Det är i alla fall helt klart att Volvo väldigt gärna ville bli av med sin "tråkighetsstämpel".

1978 Volvo 242 GT
När bilen började säljas 1978, var den relativt dyr, nypriset var hela 53 000 kronor, det vill säga omkring 15 000 kronor mer än vad basmodellen Volvo 244 L kostade. (Den normalt sett billigaste Volvo 242 modellvarianten utgick nämligen helt och hållet från den svenska marknaden det här modellåret.)
Volvo 242 GT var kort och gott en Volvo 242 kaross med tonade rutor som var försedd med 123 hk/DIN B21E-motorn och M46 överväxellådan från Volvo 244 GL. Chassimässigt var den försedd med ventilerade bromsskivor fram, något som ingen annan Volvo 240 hade då, servostyrning, stabiliseringsstag monterade parallellt med de främre länkarmarna samt förstärkningsplattor som var en halv centimeter i tjocklek som var monterade i fjäderbenstornen. Volvo 242 GT var även utrustad med hårdare gasstötdämpare av fabrikat DeCarbon bak, den hade faktiskt vanliga oljestötdämpare fram, och fjädrar som var inte mindre än 30 procent hårdare än fjädrarna på DL-modellvarianten runt om samt krängningshämmare med grövre diameter (21 millimeter fram och hela 25 millimeter bak), vilket var/är den grövsta krängningshämmaren som någonsin har monterats som standard på en Volvo 240. Volvo 242 GT hade även 20-ekrade aluminiumfälgar med däck av fabrikat Pirelli Cinturato CN36 i dimension 185/70 HR 14, något som räknades som lågprofil vid den här tiden.

Utvändigt fanns Volvo 242 GT -78 enbart i Silvermetallic med relativt smala svarta och orangefärgade dekorstripes som även satt på den standardmonterade spoilern fram. De svarta kraftiga stötfångarna hade silverfärgade reflexstripes både fram och bak. Volvo 242 GT var till skillnad från de övriga modellerna, helt och hållet befriad från allt krom, det var nämligen svartanodiserat istället eftersom det såg betydligt tuffare ut än om det var kromat. Men det fanns faktiskt tre detaljer på bilen som var kromade, nämligen dörrhandtagen och låscylindrarna samt sargerna till sidomarkeringsljusen på bakskärmarna, dessa sarger blev dock under modellåret utbytta mot svarta. 

Vidare var Volvo 242 GT utrustad med två stycken rektangulära extraljusstrålkastare, som var dimljus på de svenska och amerikanska marknaderna, fjärrljus på övriga. Extraljusstrålkastarna var inbyggda i grillen som var lackerade i bilens färg, vilket Volvo 242 GT modellen faktiskt var helt ensam om i Volvos modellprogram att ha som standard.

Invändigt fann man specialutrustning som liten varvräknare placerad i instrumentet, läderratt med ett litet orangefärgat GT-emblem i mitten och en synnerligen fräck klädsel i ett svart manchestertyg som var av hög kvalitet med centimeterbreda orangeröda ränder. Vidare var listen på instrumentbrädan i exakt samma orangeröda färg som randen på sätena, randen fortsatte även ut över de svarta och delvis plyschklädda dörrsidorna. Övriga inredningsdetaljer som golvmatta och innertaket inklusive takstolpsklädslarna var svarta. Växelspakens damask till den för årsmodell 1978 unika kortare växelspaken var på Volvo 242 GT modellen gjord av äkta oxläder.
I bagageutrymmet fanns det (unikt för Volvo 242 GT och Volvo 262 C) ett speciellt uppblåsbart reservhjul, som enbart fick användas för körning under kortare sträckor på cirka 80 kilometer och med en fart av högst 80 km/h. Reservhjulet förvarades normalt utan luft på vänster sida i bagageutrymmet och vid en punktering fylldes däcket med luft med hjälp av en liten 12 Volts kompressor som levererades med bilen. Kompressorn anslöts till cigarettuttaget vid användning. Anledningen till att bilarnas reservhjul inte var fyllda med luft var av utrymmes brist, reservhjulsbaljorna var nämligen borttagna för att få ett lite renare och sportigare utseende, precis som på lyxmodellen Volvo 262 C. Därmed krävdes det också en speciellt konstruerad dragkrok för den som så önskade, vilket ganska många svenska kunder utrustade sina Volvo 242 GT vagnar med.
Som extra tillval från fabrik kunde man bland annat beställa sollucka, C-lås, Elektriska backspeglar, luftkonditionering, elektriska fönsterhissar, och differentialbroms. Extra tillvals utrustning var emellertid ganska sällsynt på svensksålda bilar.

Volvo 242 GT var en för sin tid snabb bil. Den gjorde 0- 100 km/h på 11,1 sekunder när Teknikens Värld testade den och toppfarten uppgavs till hela 175 km/h.

Volvo 242 GT gick huvudsakligen på export, först och främst till USA och Kanada där de för övrigt hade helt och hållet egna chassinummerserier med bokstaven C i början, men även till Australien och Nya Zeeland, i ett okänt antal exemplar. USA-versionen av den här modellen hade i de flesta fall både sollucka och luftkonditionering och skilde sig även i övrigt mot den svenska Volvo 242 GT -78 varianten då samtliga var utrustade med den lambdasond och katalysator försedda B21F-motorn med effekten 101 hk vid 5.200 rpm och vridmomentet 111 lb-ft vid 2.500 rpm. Volvo 242 GT -78 i USA var utrustade med styvare fjädrar och 21 mm grövre krängningshämmare fram medan det bak satt en standard 18 mm krängningshämmare.


1979 Volvo 242 GT
Volvo 242 GT modellen fanns faktiskt inte med när modellåret 1979 inleddes, men kom dessbättre tillbaka officiellt efter cirka sex månader, även om de första bilarna hade börjat levereras till svenska kunder redan i november 1978. Nu med en ny 2,3-liters B23E-motor, dock bara på 1 200 bilar av sammanlagt 5 000 stycken tillverkade det här året.

 Volvo 242 GT -79 vagnar som exporterades till USA hade även detta året 2.1-liters B21F-motorn och gick från 21 mm främre och 18 mm bakre krängningshämmare till 21 mm fram och 23 mm bak och fick hårdare stötdämpare. Några enstaka GLT- vagnar som var avsedda för tuff körning på tyska Autobahn byggdes för Tyskland som årsmodell 1979.

Den nya för detta året och unika för enbart Volvo 242 GT modellen, B23E-motorn var försedd med smidda kolvar och det så kallade 405-cylinderhuvudet med större inloppskanaler och högre 10,0:1 kompressionsförhållande. Det gjorde att bilen blev något snabbare i både acceleration och toppfart än föregångaren. Accelerationen 0 - 100 km/h gick nu på 10,8 sekunder när Teknikens Värld testade den och topphastigheten uppgavs till 180 km/h.

Ursprunget till B23E-motorn togs fram hos Volvos framgångsrika tävlingsavdelning R-Sport som skötte servicen för de förare som ville tävla med Volvobilar (därav den ”vassa” ”H” kamaxeln). Konceptet kom sedan att föras över till mer normala produktionsbilar och visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Volvo 242 GT -79 var utrustad med aningen hårdare fjädring (nu 35 procent hårdare än ”normal Volvon”), smala stabiliseringsstag i motorrummet som var diagonalt placerade mellan torpedväggen och fjäderbenstornen. Castervinkeln i framvagnen var ändrad från 2,5 till 3,5 grader, servostyrningen var lite mera precis och tidigare förstärknings-plattorna mellan fjäderben och fjäderbenstorn liksom de nedre stabiliseringsstagen utgick. Den främre krängningshämmaren förblev 21 mm medan den bakre krängningshämmaren blev något klenare för att minska överstyrningen och var nu 23 mm. (Detaljerna fanns även som tillbehör i en krängningshämmarsats med detaljnummer 1128 795 som innehöll 21 mm främre och 23 mm bakre krängningshämmare samt Heavy Duty fjädrar fram.)

Dekorstripesen förändrades också på den nya karossen genom att den svarta delen längst bak på bakskärmarna som fortsatte upp på bagageluckan nu blev en decimeter bred istället för en halv decimeter som tidigare.

Volvo 242 GT var oerhört snäll att köra redan i låga farter och servostyrningen som var standard gjorde den ganska lättmanövrerad. I hög fart gick den tyst och avslappnat tack vare den elektriskt manövrerade överväxeln men även om fjädringen kändes lite stötig gick det inte ens med god vilja att kalla körupplevelsen för sportig.
Desto roligare var det på grusväg och nästan varenda promotionbild på en Volvo 242 GT visade en bil på tvären med grus sprutande från bakhjulen. Det gick naturligtvis minst lika brett även på asfalt. En ursvensk bil för ursvenska asfaltvägar med andra ord.


Volvo 242 GT 1980
Den här modellen blev en ganska kortlivad modell. Den skulle komma att ersättas helt och hållet av Volvo 244 GLT -80 i Sverige. Dock ej i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland där Volvo 242 GT fortsatte att säljas under ytterligare två år och då med den för året helt och hållet nya frontspoilern, de nya yttre backspeglarna samt de femekrade 6,0x15” aluminiumfälgar och 195/60-15 lågprofildäck som fanns som extrautrustning till vissa av GLT-modellerna från och med 1980 års modell, men också som standard på Volvo 244 Turbo 1981 -. Nu ändrades krängningshämmarna på Volvo 242 GT från 21 fram /23 mm bak till 23 mm fram och 21 mm bak samt hade gasstötdämpare runt om.

Nytt var även att karossen nu var försedd med reservhjulsbaljorna. Volvo 244 GLT -80 var försedd med exakt samma B23E-motor som Volvo 242 GT men var mera komfort- och lyxinriktad därför slog den betydligt bättre försäljningsmässigt.

En märklig detalj med den här årsmodellen var att den det här året 1980 även fanns att fås i ett mycket begränsat (200 vagnar) Svart ”Special Edition” utförande med smala röda stripes, dock bara på den kanadensiska marknaden.

Av alla de 670 stycken (som för övrigt inte var i chassinummerföljd utan utspridda över hela årsmodellerna) Volvo 242 GT som tillverkades för den svenska marknaden (265 stycken av 1978 års modell och 405 stycken av 1979 års modell) finns för närvarande sammanlagt 303 stycken kvar i bilregistret. Av dessa är 173 stycken av 1978 års modell och 126 stycken av 1979 års modell. Sedan finns det faktiskt fyra stycken bilar av den sällsynta årsmodellen 1980. Från början fanns det enligt vissa uppgifter tolv stycken av den årsmodellen och dessutom två stycken av
1981 års modell (fortfarande med samma utseende som tidigare, 1981 års modell?? Mindre troligt, men möjligt att försäljningen av 1980 års modell drog ut på tiden till 1981
) samt fem stycken av 1977 års modell och en okörbar prototyp av 1976 års modell. Var alla dessa har tagit vägen är dessvärre okänt men gissningsvis har merparten av dem använts/ används i Volvo Original Cup. En intressant detalj är att det är inte mindre än 199 stycken som faktiskt är försedda med dragkrok (116 stycken av 1978 års modell, 80 stycken av 1979 års modell och tre stycken av 1980 års modell).

Det såldes totalt 630 stycken Volvo 242 GT i Australien 1978-1981. Fram till mars 1981, när man avslutade försäljningen, såg bilarna precis ut som de som såldes på den svenska marknaden även tekniskt sett (med undantaget för Turbo-fälgarna, den nya frontspoilern, osv. på -80:orna som aldrig såldes officiellt i Sverige). De 30 sista Volvo 242 GT vagnarna var dock försedda med de dubbla runda USA-ljusen fram (och därmed alltså inte några dimljus/extraljus i grillen) samt hade Volvo 244 Turbons sexfälts baklyktor.

Tack vare de stora förbättringar som skedde på prestandasidan kom Volvo 242 GT att tas betydligt mer på allvar än vad man hade räknat med. Den kom dessutom att spela en mycket viktig roll för utvecklingen av modellprogrammet. Sedan kom GLT
och 240 Turbo.

Idag är Volvo 242 GT med B23E motorn i lätt ”vässat” skick faktiskt basen för de bilar som används för tävling i Volvo Original Cup, Sveriges definitivt mest omfattande klass inom bilsport där man tävlar inom både racing, rally, backe och isbana.


Källor: Stefan Tygesson, Håkan 242 GT expert i 240.klubben, Volvo böcker.
 
Sålda bilar i Danmark 1978

Sålda bilar i Danmark 1979

Källa försäljningsstatistik i Danmark: Michael Jensen

Uppdaterad av M.E. 091206